Glesbygdsdemokraten

Idag kommer jag att rösta nej till EU:s skärpta klimatmål för 2040. Det tåls att upprepas: koldioxidutsläpp känner inga landsgränser. Att EU, som leder klimatomställningen fortsätter att pressa ned sina utsläpp på marginalen - till priset av minskad tillväxt och välstånd – får inte önskad klimateffekt om inte fler stora utsläppare också tar sitt ansvar. Vi kan inte ignorera att Kina ökat sina utsläpp med 22 procent och Indien med 30 procent sedan Parisavtalet trädde i kraft 2016; Kinas utsläpp är idag omkring 50 procent större än EU:s och USA:s samlade utsläpp. Vi har inte råd att fortsätta vara naiva vare sig om klimatpolitiken, eller kring andra delar av det internationella samarbetet. EU måste börja sätta hårt mot hårt. Därför har jag jobbat för att EU:s utsläppsminskningar ska villkoras med att andra stora utsläppsländer också minskar sina utsläpp. Eftersom detta förslag avslogs kommer jag att rösta nej till den uppdaterade klimatlagen med skärpta EU-krav. Kristdemokraterna vill se en klimatpolitik som angriper grundproblematiken: de globala utsläppen och framför allt den fortsatta användningen av kolkraft. Konkret handlar det om att gemensamt finansiera en snabb avveckling av kolkraftverk inom Europa och samtidigt införa kolkraftstullar mot tredjeland, som en förstärkning av dagens klimattullar. Kraftfulla åtgärder mot den verkliga klimatboven - kolkraften - i kombination med villkorade globala utsläppsminskningar är ett betydligt mer effektivt alternativ än dagens EU-klimatpolitik. Den nuvarande politiken kommer att fortsätta belasta svenskt jordbruk, industri och människors vardag, utan att effektivt få ner utsläppen globalt. Av det skälet röstar jag i dag nej, det handlar i grund och botten om sunt förnuft och om att ta ansvar på riktigt.

di.se/debatt/replik-miljopar… ”EU:s ekonomiska tapp är till stor del självförvållat. Ambitionen att harmonisera den inre marknaden, vilket är nödvändigt, har spårat ur i överreglering. EU har gått från att fokusera på frihet och tillväxt till att drivas av en planekonomisk agenda förklädd till grönt, vilken lett till så komplexa regelverk att företag i förlängningen tvingas flytta från Europa. Att företag flyttar löser i sin tur inte klimatproblemet, även om det på pappret förbättrar EU:s klimatstatistik - utsläppen sker ju ändå men bara inte här! Varenda människa inser att klimatfrågan är global, att flytta utsläppen löser inget och underminerar bara vår egen industri. Den rödgröna ivern för den gröna omställningen har i förlängningen fullständigt omkullkastat den tidigare balansen mellan målkonflikterna. För de rödgröna handlar det inte längre om att säkra jobb och utjämna ojämlikheter. Nej, nu ska allt istället offras på den gröna omställningens altare. Skenheligheten blir allt mer uppenbar i takt med att Europa halkar efter - när viktiga basindustrier lamslås, gröna satsningar går i kras och skogs- och jordbrukare tvingas lägga ned sin verksamhet. När jordbruket och näringslivet lider, lider även samhället. EU:s konkurrenskraft utgör inte bara grunden för vårt välstånd, utan säkerställer vår beredskap i en alltmer osäker omvärld. /…/ Miljöpartiets politik kväver Europa. Resonemanget om att resten av världen skulle följa EU:s komplexa lagstiftning saknar självinsikt. Idag är vi till stor del beroende av Kinas gröna teknik - allt från solpaneler till elbilar - samtidigt som de senast förra veckan aviserat stora satsningar på kolkraft. Därtill kan vi notera att USA dragit sig ur Parisavtalet. Miljöpartiets politik har underminerat deras egna ”lösningar”. En central del av Europas gröna omställning, enligt dem, handlar om elektrifiering – av stålindustrin, transportflottan och andra tunga industrier. Men det är Miljöpartiets tidigare motstånd mot kärnkraft som har lett till att vi i dag saknar en stabil och planerbar elförsörjning. Eftersom kärnkraften avvecklats, är både svenska konsumenter och industrier nu beroende av huruvida det blåser eller inte. Att Miljöpartiets symbolpolitik i förlängningen skulle ha drivit på industrins innovationskraft brister också i sin trovärdighet. Gröna investeringar framställs som lösningen på allt, menutan konsekvensanalyser. När man drar det till sin spets, är Miljöpartiets narrativ som en varg i fårakläder – de har en total misstro till industrin och skulle troligen föredra en planekonomi, så länge det gynnar klimatet.”

Du skriver själv att Sverige redan har ett välfungerande skogsövervakningssystem. Frågan är vilket mervärde en EU-förordning då tillför i sammanhanget? Några av riskerna som kan nämnas med en ny, parallell EU-lag är höga kostnader för ett nytt (onödigt) system, en osäker framtid för äganderätten och nya risker för dataskyddet. Jag tycker inte vi ska skapa ett nytt byråkratiskt monster bara för att Bulgarien, Malta och Grekland inte har samma skogsövervakningsystem som Sverige har. Det är tyvärr en återkommande EU-logik: några få länder får inte avvika, nej då blir lösningen bindande lagstiftning för alla. Jag är minst sagt tveksam till ditt resonemang om att lagstifta - för att få bort lagstiftning.

EU-kommissionen borde aldrig ha tagit makten från första början. Att ‘ta tillbaka’ den räcker inte – jag kommer att verka för att avslå filen helt och hållet samt motverka att ännu en EU-lag, som hugger av grenen för den svenska skogsnäringen, ser dagens ljus.