Policy of truth

Islamiseringen av ett riksdagsparti. Det förvånar mig lite att vi inte ser en fullt utbredd diskussion om vad det faktiskt är som just nu sker i Vänsterpartiet. 25 personer har lämnat på grund av att ha blivit beslagna med att torgföra ren antisemitism eller direkta terrorsympatier. Enligt expressen finns ytterligare ca 75 personer med ungefär samma åsiktsuppsättning. Jag har varit ute i tillräckligt många kommuner för att med stor övertygelse hävda att mörkertalet är mycket större. Det som just nu håller på att ske är det mest omfattande exemplet på hur ett svenskt riksdagsparti håller på att islamiseras. Nej, jag tror inte att Nooshi Dadgostar sympatiserar med de värderingar som uttryckts av de 25 nu avpolletterade kandidaterna, men jag är däremot helt övertygad om att viljan att närma sig den demografi ur vilken dessa kandidater är hämtade har varit mycket stark också i vänsterpartiets ledning. Ett av Vänsterpartiets stående grundackord har alltid varit ogillandet av staten Israel. Fullt logiskt att då söka sin politiska jordmån bland folk som hatar Israel härstammande från Mellanöstern, tyvärr ett ymnighetshorn att ösa ur. Oaptitligt som det är stannar dock inte problemet där. Strategin har uppenbarligen varit att bara titta åt ett annat håll och inte låtsas om att man också plockar ombord rena antisemiter, terrorsympatisörer och islamister. Det omedelbara problemet med detta är naturligtvis att dessa åsiktsströmningarna inte är kompatibla med de ideal på vilka vår svenska demokrati är byggd. Nedströms detta finns dock ett ännu större problem och det är att ett svenskt riksdagsparti på allvar påbörjat en intern resa mot islamisering. De klassiska vänsterpartisterna, ni vet de som brann för kvinnorättsfrågor, feminism och bara i största allmänhet tyckte att det ekonomiska systemet i världen var djupt orättvist kommer successivt fasas ut. Det är en ödets ironi, men icke desto mindre farlig, att dessa personer med nuvarande riktning kommer ersättas av islamistiska teokrater som hatar allt vad feminism och hbtq-frågor heter. Det ska ärligt sägas att detta inte är första gången vi sett islamister engagera sig inom ramen för det svenska partiväsendet, även mitt eget parti har varit drabbat. Det har drabbat alla partier som i olika grader av naivitet visat tolerans mot intolerans. Men i tidigare fall i andra partier har det rört sig om enstaka exempel (nåja, flertalet hos vissa) som har kunnat hanteras som icke önskvärda avvikelser, även om benägenheten att göra det ibland har varierat. I vänsterpartiets fall talar mer och mer för att omfattningen blivit så stor att risken för en kritisk massa börjar bli rätt betydande. Detta illustreras också av partiledningens oförmåga att i starka ordalag fördöma det som pågår, av det enkla skälet att man vet vilka krafter i partiet man riskerar stöta sig med. Det är alltid nödbedda åtgärder under galgen. Ett normalt parti hade naturligtvis direkt tillsatt någon form av kriskommission för att genomlysa hela partiet. Så vitt känt har Vänsterpartiet inte ens efterfrågat de resterande 75 namnen på antisemiter och islamister som finns kvar på partiets listor. I jakt på en ny demografisk väljarbas håller vänsterpartiet på att bli ett politiskt fordon för islamism. I Expressens granskning visar sig att en del av de lokala kandidaterna inte ens kan genomföra en intervju på svenska, utan måste genomföra den på arabiska. Ni kanske tror att det är ett skämt, men det är svensk naivitet och självskadebeteende på en ny nivå. Den valrörelse vi har framför oss kommer att handla om många saker, men den borde i större grad handla om detta, om hur ett svenskt parti håller på att bli bärare av något som inte är kompatibelt med den svenska demokratins grundsatser, islamister.