Per Johnsson

Idén om att bete sig som en idiot för att uppnå politiska mål är inte bara obegåvad, den riktar ett grundskott mot det svenska tillitssamhället. Vem som helst kan besöka läktaren i Sveriges riksdag, och när som helst under plenumsessioner lyssna till debatt och diskussion i Sveriges högsta folkvalda församling. En direktkontakt med kärnan av svensk demokrati som vi inte borde ta för given. Sedan en tid är skärmas läktaren av med ett stort svart och ganska fult polyesternät. Skälet till att nätet sattes upp beror inte på att risken för att trilla ner från läktaren plötsligt har ökat, eller att besökarnas säkerhet är äventyrad. Skälet är att några personer tog sig friheten att bete sig som idioter och började kasta saker från läktaren ner i plenisalen och mer specifikt, mot utrikesministern som befann sig i kammaren för debatt. Konsekvensen av angreppet blir att åtgärder som går ut över alla andra måste vidtas. Det svenska tillitssamhället är byggt på att folk avhåller sig från att passera gränser som kan passeras. När gränserna passeras måste tumskruvarna dras åt, helt enkelt därför att angreppen inte kan accepteras. Idag var det så dags för ett gäng andra personer, bedömt tillhörande ungefär samma schattering av självrättfärdigande åsikter som de representerade i exemplet ovan, att ge sig på en av våra mest värdefulla kulturskatter; Vasaskeppet. Det centrala för poängen i mitt inlägg är inte egentligen huruvida man skadade någon egendom eller inte. Det centrala är att man passerade en gräns som inte tidigare passerats. Detta är naturligtvis själva poängen med angreppet, att skapa uppmärksamhet som sedan ska ledas över till en sakfråga. Men samtidigt som man gör det ger man sig också på tillitssamhället. Den omedelbara reaktionen från Vasamuseet, föga förvånande, blir naturligtvis att ställa sig frågan hur detta kunde hända och vilka rutiner som måste skärpas. Svaret på den frågan är inte sällan i många delar av vårt samhälle att vi inte har designat vår samhällsmodell för att folk aktivt ska bete sig som idioter och bryta mot underförstådda normer på offentliga platser. Således blir konsekvensen varje gång någon gör det att det inte sällan kommer att påverka handlingsutrymmet för alla som inte faller ur ramen och beter sig som man ska. Inte sällan är den här typen av ageranden brottsliga enligt någon typ av straffstadgande, men detta är en sak för rättsvårdande myndigheter att avgöra och inget jag naturligtvis kan eller bör kommentera bedömningen av i enskilda fall. Det jag far efter här är den överskjutande konsekvensen av beteendet som måste bäras av oss andra i samhället. När nät hängs upp, när fler och fler föremål hamnar bakom glasmontrar för att en klick självrättfärdigande och urspårade människor exempelvis kastar målarfärg på föremål som är högt värderade delar av vårt samhälle så går något förlorat. Det borde därför i tilltagande grad vara dags att manifestera att vi inte ställer upp på detta längre. Socialt avståndstagande om man så vill. Ge inte sabotörerna en millimeter av tillmötesgående eller acceptans. De behöver förstå att det inte finns något att hämta i valet av medel.

Detta är en viktig text som tecknar en uppriktig bild av det tillstånd som stora delar av västvärlden kastats in i efter den 7/10 2023. Artikeln borde läsas av alla. gp.se/ledare/vad-hatet-mot-i…

Det är ingen som väntar sig att socialdemokraterna ska ösa varma ord över sittande regering, men det Magdalena Andersson ägnar några tusen tecken åt i en tysk publikation är inte bara häpnadsväckande och omdömeslöst. Det riskerar faktiskt skada vårt land eftersom den tecknar en bild som är både överdriven och osann. Narrativet är vridet bortom igenkänlighet, även för dem som inte röstade på något av samarbetspartierna. Magdalena Andersson känner sig kallad att tala om för världen att Sverige befinner sig på ett demokratiskt fallrep på väg ner i avgrunden. Jag tror inte att hon i grunden varken tror eller tycker det, men har man bara ett starkt narrativ kvar samtidigt som batterierna i megafonen börjar ta slut så tycks receptet vara att helt enkelt skrika högre. Allt detta är tyvärr i någon mening inte oväntat, om än tråkigt. Andersson har dock begått ett mycket stort misstag. Den som väljer greppet att författa och låta publicera en bredsida mot sitt eget land på ett främmande språk bär naturligtvis ett blytungt och fullt ansvar för hur översättningen lyder. Det är den som läses av mottagarna. Andersson, som själv är tyskspråkig, har valt att publicera en artikel på tyska som innehåller en formulering med mycket stor sprängverkan, som dessutom är helt osann. Den här gången är det en översättare som får skulden. Förra veckan försökte hennes stab kasta skulden på en DN-journalist när det började blåsa kring uttalandena om Henrik Jönsson. Det går inte att komma runt att det är Sveriges fd. statsminister som har satt sitt namn på en tysk debattartikel/krönika som vid sidan av att innehålla direkta felaktigheter försöker teckna en bild som är ämnad att föra tankarna till något Sverige absolut inte är. Det är sorgesamt att se.