En personlig reflektion om V och Mohamed Ali Det primära problemet med Mohamed Ali är inte att han är skuldsatt. Människor kan hamna i skuldsättning de har svårigheter att hantera av skäl som är djupt mänskliga och ömmande. Det primära problemet med Mohamed Ali är att han av vad som framkommer i expressens granskning verkar ha tagit i princip varje chans han fått till att försöka lura det svenska samhället och aktörer han har haft förpliktelser gentemot, inkluderat sitt eget barn. Det provocerar att han av allt att döma behandlats med sedvanlig svensk godtrogenhet. Av allt att döma är han en person som i akt och mening försökt utnyttja sårbarheterna i det svenska högtillitssamhället. Jag har själv tidigare (utan framgång i opposition) arbetat i riksdagens civilutskott för att försöka reformera skuldsaneringsinstitutet till att bli en bättre väg tillbaka för människor som vill göra rätt för sig men av olika omständigheter hamnat i kläm. Idén med skuldsaneringsinstitutet är INTE att ge bedrägeriliknande ageranden en biljett tillbaka in i samhället och än mindre en biljett in till medborgarskap. Det som nu utspelar sig illustrerar tyvärr också varför Vänsterpartiet inte är ett parti som alla andra. Om det som avslöjats i expressens artikel hade avslöjats om någon annan riksdagsledamot i något annat parti hade den personen blivit utesluten ur partiet och anmodad att lämna sitt uppdrag mer eller mindre omedelbart. Detta sker inte eftersom Vänsterpartiet inte vågar säga ifrån mot sin egen ledamot av rädsla över att han ska bli vilde. Konsekvensen blir dock att han tillåts vara en av ett fåtal företrädare för vänsterpartiet i Sveriges högsta folkvalda organ. Detta i sin tur illustrerar att Vänsterpartiet inte har kontroll över sitt parti och som en konsekvens av detta tvingas nu svenska folket leva med att ha en till synes helt skrupellös riksdagsledamot som knappt kan uttrycka sig på svenska i den högsta folkvalda församlingen. Sådant bygger sakta men säkert ett ökande politikerförakt och det är skamligt att V genom sin flathet inte orkar ta i tu med det.

Den som fortsätter kalla tillståndet i Frankrike för skolprotester gör sig skyldig till nyspråk värdigt Orwells 1984.