Thomas Björk

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. Idag ska det handla om att rösta i ett val. Den 15 september 2002 var det riksdagsval hemma i Sverige. För oss som befann oss med det svenska specialförbandet i Afghanistan såg valdagen något annorlunda ut. Talibanregimen hade nyligen fallit. Kabul var fortfarande en spökstad präglad av krig, vägspärrar och beväpnade män. Flyktingarna i Peshawar började sakta återvända. Sverige hade bara några månader tidigare återupptagit de diplomatiska förbindelserna med Afghanistan och den svenska närvaron i huvudstaden höll på att byggas upp igen. Men rösta skulle vi. Så tog vi oss genom Kabul i snabb konvoj till den svenska representationen, iförda full stridsmundering: kroppsskydd, hjälm, AK5 och Glock 19, båda med patron i loppet, samt förstärkningsvapen. Allt i några soft-skin Land Rover Defenders. Väl innanför murarna väntade däremot något närmast demonstrativt vardagligt: Ambassadör Peter Tejler tog emot, svenska valsedlar, kuvert och den välbekanta proceduren. Vi turades om att vakta medan kamraterna gick in och gjorde samma sak som miljoner svenskar gjorde hemma den dagen. Kontrasten har stannat kvar hos mig. Utanför fanns ett Afghanistan där makt under årtionden hade avgjorts med invasioner, kupper, inbördeskrig och gevär. Innanför stod ett antal tungt beväpnade svenska soldater och avgjorde vem som skulle styra deras land genom att stoppa ett papper i ett kuvert. Jag har röstat i många svenska val före och efter, men ingen vallokal har riktigt kunnat konkurrera med Kabul 2002. Det måste åtminstone ha varit en av Sveriges mest tungt beväpnade köer till valurnan. Kids, gör som jag, rösta!

Korrekt återgivning vad som sägs av eminenta Sofie. En liten justering. När ”najis” används om människor blir ordet starkt nedsättande och kan få en religiöst avhumaniserande innebörd: oren, besudlad, vidrig, vedervärdig. Jag hade översatt det till ”ni är de vidrigaste skapelserna på jorden”. Ett skolboksexempel på avhumaniserande judehat där ”de sionistiska judarna” inte fungerar som någon verklig avgränsning till en politisk ideologi. Angreppet riktas uttryckligen mot judar, vilka tillskrivs en gemensam, medfödd och omänsklig natur.

Demonstrationen utanför Karolinska var förstås ingen slump. Det handlade inte bara om att uttrycka en åsikt, utan om att lägga beslag på vårdens moraliska auktoritet. Budskapet var underförstått: Den som arbetar här förväntas stå på vår sida. Det är klassiskt aktivistiskt dominansbeteende, att ockupera en institution med högt förtroende och göra den till kuliss för den egna politiska agendan. Sjukhusentrén förvandlas från en plats för patienter till en scen för opinionsbildning. Nästa steg blir att den som inte deltar förväntas förklara sig. Det är så neutral mark eroderas: inte genom beslut, utan genom socialt och symboliskt tryck…