piggochglad

Läs brev, dagböcker eller romaner från början av 1900-talet. Det slående är hur skickligt skribenterna kunde skilja mellan känslor, motiv och karaktärsdrag. Vemod var inte detsamma som sorg. Grämelse var något annat än ånger. Förtrytelse skilde sig från förbittring. Att känna sig försmådd var inte bara att vara ledsen. Orden pekade på olika orsaker och inre konflikter. Ännu tydligare blir det i beskrivningar av människor. En förmäten person är inte nödvändigtvis högdragen. Den vankelmodige har svårt att hålla fast vid beslut; den undfallande vet kanske exakt vad han vill men ger efter för att undvika konflikt. Den förnumstige vill framstå som klok, medan den omdömesgille visar gott omdöme. Små skillnader? Knappast. De säger något avgörande om vem en människa är. I dag nöjer vi oss ofta med att någon är ”osäker”, ”arrogant”, ”jobbig” eller ”toxisk”. Ibland ersätter vi iakttagelser med psykologiska etiketter. Men att kategorisera en människa är inte detsamma som att förstå henne. Jämför ”han är arrogant och osäker” med: ”Hans högdragna sätt döljer en stark rädsla för att bli försmådd; han söker beundran men visar sällan verklig aktning för andra.” Vi tycks också ha tappat bort ord som rättrådighet, redbarhet, besinning, finkänslighet och karaktärsfasthet. De handlar om mer än personlighet. De beskriver moralisk hållning. En människa kan vara intelligent men omdömeslös, vänlig men opålitlig, principfast men osmidig, självsäker men inte högmodig. Vi har blivit fattigare.